Mitt hem, mitt intresse

Mitt i allt det här så känner jag lite lycka. Jag är så glad att vi hittade en så bra familj för henne, jag vet att de älskade henne och jag vet att hon kände det. Hon va lycklig och fri. Va aldrig ensam, kunde springa ute hela tiden. Aldrig kommer jag kunna acceptera att hon har lämnat oss, det var inte alls meningen, hon va inte ens gammal, hon hade hela livet framför sig och jag ville ha henne som en del i mitt liv, för hon va en stor del i mitt liv. Trots att hon inte bodde här den senaste tiden så känner jag nu att hon verkligen är borta.

Den här bilden och texten la en av sönerna i familjen upp på Facebook. 

Jag förstår honom precis. Åren med henne hos oss har varit så jäkla fantastiska, det är helt sjukt och går inte att förklara, hon har varit vid min sida när jag har mått dåligt och hon har varit vid min sida när jag har mått bra, många gånger har hon varit den som fått mig att må bra.
 

Plötsligt så kommer jag på att jag aldrig mer kommer få gå ut på en promenad med henne, att hon aldrig kommer lägga sig i soffan bredvid mig, att hon aldrig kommer skälla när någon knackar på dörren, jag kommer aldrig mer få kramas och pussas med henne, inga mer busstunder, inga mer bollar kastade, ingen mer dragkamp, inget mer "sitt, ligg, vacker tass, rulla runt" på en gång så fort hon ser en kö...ttbit, inga sura miner från min sida ner jag ser en massa hår på min soffa... Jag lovar, jag kommer aldrig mer bli sur om hon bara kommer tillbaka. Trots att hon inte va här den senaste tiden så dog en del inom mig ifår, en del jag aldrig mer kommer få tillbaka.

Fan va livet är orättvist, fan vad jag är sur!!!

Jag mår så dåligt för att jag inte va den bästa matten för henne och jag mår dåligt för att jag ibland skällde på henne. Om hon kunde komma tillbaka skulle jag göra allt för henne, jag skulle sälja allt jag äger om pengar kunde förändra den här situationen, jag skulle göra allt för henne.